sabinasusanna

Svaret på rubriken återstår att se. :)

Herre min jee! Var ska jag börja?! Jag vill skriva allt pa en gang, men far nu ta och pusta en liten stund och samla mig, och sen ta en sak i taget.
Det är inte bra att inte uppdatera pa länge, da blir det sahär ..ivrigt mycket att berätta! Nu har vi i alla fall fatt internet till kontoret, äntligen(!), sa nu slipper jag sitta sena kvällar pa Tekniska Universitetet och vara rädd för att bli inlast..
Oupsi, har glömt att berätta en liten rolig detalj som hände för ett par veckor sen. Da hände det nämligen, att jag blev inlast där alltsa..
Jag hade bara nyckeln till kontoret där datorn var, för att alla andra dörrar var upplasta under dagtid och ända ganska sent pa kvällarna ocksa. Däremot, när jag satt där en kväll under veckan, och skulle ga därifran kl tolv, sa gick jag som vanligt ut igenom en glasdörr som jag alltid brukade där man kommer till innergarden, och sen maste man ga igenom en stor träport för att komma ut till gatan. Den porten var ju saklart last, och saklart glasdörren utifran ocksa, + allt annat runt omkring mig.. Eftersom att jag inte hade en aning om att det fanns ett securitynummer man kunde ringa dygnet runt till vakterna som var där, och att min farbror inte var anträffbar, sa ringde jag polisen i lite smatt panik. Med inga erfarenheter av österrikisk polis (som dessutom ser lite läskiga ut, enligt min mening) visste jag inte alls hur jag skulle bli behandlad som en liten förvirrad tjej inlast pa ett universitet mitt i natten, som bara ville lana farbrors dator.. Det later ju inte sa bra, och det tyckte uppenbarligen inte polismannen jag pratade med heller.. Jaja, de som kom dit och släppte ut mig var trevligare i alla fall.
Som sagt, äntligen internet här!

Nu till lite relevantare saker.
Förra veckan, tors/fre, var det inskolning till det nya jobbet. Pa torsdagen var det mest teoretiskt, alltsa ocksa ett test. Det testet gick at skogen, mycket pga att det var riktigt manga av fragorna jag inte ens förstod, synd nog.. Sa däremot ocksa att jag mer är en praktiskt människa än en teoretiskt, sa fredagen gick alltsa mycket bättre! Da fick vi klä pa oss hela outfiten och lära oss att servera och debrassera (stavning?)(alltsa avduka) pa olika sätt, flera ganger. Det svaraste var absolut att debrassera. Det kan ni kanske föreställa er med fem tallrikar pa en arm ;). Jag har i alla fall koll pa hur jag ska göra det, sa nu är det bara att träna upp tekniken!
Efter att vi var klara ungefär vid halv tolv pa fredagskvällen, var vi alla sjukt partytaggade! Konstigt nog egentligen, men ledaren sa att de bjuder alla pa en öl, och vem säger nej till det?! :D Vi akte först till en bar i 1a distriktet i ett par timmar för att släppa lös lite. Sen akte de flesta till en hemmafest som en anställd hade en bit därifran. Jag som sa att jag inte skulle stanna sa länge, egentligen, var en av de sista som akte därifran, kl 7 pa morgonen, och somnade i min egna säng halv 8.
Galet, men vi hade ocksa galet roligt! Sa sköna människor som jag redan har fatt kontakt med därifran, har jag inte träffat pa länge! Tva av dem kommer jag redan att jobba med nästa vecka pa tva event, ett i Linz och ett i Wien. Ser mycket fram emot det! Denna vecka fanns det tyvärr inga lediga jobb, sa nästa tisdag blir mitt första. Tummarna!!

I söndags, och igar var jag även hos psykologen ute i Neuwaldegg. (Sa himla fint där, och bara ca 25 min med sparvagn utanför innerstaden!) Jag kan bara säga: Omtumlande!! Helt galet, men som hon säger sa kan man inte fly fran sig själv. Det undermedvetna hinner alltid ikapp en. Hon, och jag själv ocksa, har däremot märkt förändring hos mig själv sen jag började där. Det känns sa jäkla bra!! Hon är ocksa ruskigt bra, sa jag har verkligen haft tur som har hittat en psykolog som jag klickade med sadär direkt, för det är verkligen inte självklart, vilket jag vet sen tidigare erfarenheter gällade just det.
Efterat, igar, gick jag till SPAR och köpte mig en glass och vandrade igenom en heelt underbar superlang all´e med solen i ansiktet och massa fagelkvitter runt omkring mig. Tala om att det gjorde gott för själen efter en sadan urtömning innan.
Det var just en lat, en väldigt speciellt lat för mig, som jag spelade om och om igen medans jag gick där. Glee's underbara cover pa Don't stop believin'. Den laten kommer jag att nu härdanefter bara förknippa med den resan jag gör här, precis just nu! Hur "bara" en lat kan betyda sa mycket för en, kan man nog bara själv första, som hittar en sadan under sadanna här situationer.

Jag tänkte avsluta det precis sahär nu. Positivt. Precis som jag försöker, med hela mig, att göra med allt nu.
Positiv. Glad. Framat. Datid. Framtid. Lycklig.
Inget. Kan. Stoppa. Mig. 
Precis den människan kommer jag att framsta som, och ocksa att vara, när jag kommer hem och 69 dagar!


Var aldrig rädda för att tro pa er själva, för att vaga!
Varje dag har vi en ny chans att göra det allra bästa av vara liv! Det är inget som ska tas för givet!

Idag har det varit lika soligt och otroligt varmt igen! Sa härligt! (Kommer att sjunka till bara 8° under natten.. ;)) Har hunnit med att äta middag hos fammo och faffa (11:30!) och sen handlat lite saker med farmor som jag behöver till det nya jobbet.
Har efterat hunnit med en joggingrunda, vilket som vanligt kändes otroligt skönt!
Jag räknade även ihop med farbror hur mycket jag pa ett ungefär jobbade hos honom fr o m 19/1 - 28/2 innan, vilket var hela 363 tim.(!) Kommer dock att fa en fet lön framöver för det! (Sa du behöver inte oroa dig Gabriel ;)) + det jag kommer att tjäna hos det nya jobbet sen!

Nu maste jag plugga till testet pa torsdag och tagga till för inskolningen da!!
Önska mig lycka till! :D

Idag har jag gjort nagot som kändes för mig otroligt viktigt. Jag följde ett av psykologens rad fran igar att jag skulle prova att ga till den Svenska Ambassaden igen. Hon ringde dock dit innan, eftersom att hon känner ett par där, sa dem var denna gang förberedda pa att jag skulle komma. Denna gang var bemötandet otroligt mycket bättre, och jag kände verkligen att jag kunde berätta alltihop för hon jag pratade med. Skönt! Tungt var det, som alltid när man gar igenom allt i detalj om igen.. Det tillhör dock min bearbetning av det hela, sa vet att det är bra för mig. 
Nu i fortsättningen kommer jag att ha regelbunden kontakt med dem, eftersom att de tog saken pa största allvar, vilket gjorde att jag gick därifran otroligt lättad efterat. De vill dock kontakta UD i Sverige innan jag verkligen gör en anmälan här, just för att höra vad jag kan göra exakt för att det ska bli sa bra som möjligt, och samtidigt att jag kan bo här säker tiden ut. De ska ocksa kontakta Svenska Kyrkan här i Österrike sa att jag ska fa ett möte med en diakon därifran nästa vecka.
Det jag gör nu är att suga at mig allt stöd jag bara kan fa härifran, just för att känna att jag kan vara trygg även här. Vet ju att jag hade matt bättre om jag hade akt tillbaka, framför allt kännt mig tryggare. För jag hade ocksa kunnat göra allting genom den Österrikiska Ambassaden i Stockholm om det hade varit sa. Har ju trots allt även Österrikiskt medborgarskap. Men, som tidigare tänkt sa hade jag, tror jag, aldrig fatt ändan ur vagnen om jag hade akt hem. Här har jag blivit lite mer pushad till att göra nagot at hela situationen. Jag vet ju ända att jag aldrig blir lämnad ensam här.
Jag kan trots allt inte lata bli att känna rädsla, varenda dag, när jag är här. Wien är visserligen en stor stad, men det är ju inte bara "den där mannen" det handlar om, utan eftersom att jag ganska ofta är rätt nära "det där stället", kan det räcka med att jag träffar pa en av kvinnorna eller barnen med au-pairerna.. Jag far inte tänka pa det alldeles för mycket, och istället skita i rädslan och köra vidare istället. Jag ska fullfölja denna plan, det ska jag! Min psykolog förstar mig dock inte när det gäller det, men hon stöttar mig i alla fall i det beslutet. Jag har ända hittils haft tur, sa hoppas bara att jag fortsätter att ha det.

För att byta ämne helt sa har jag idag ocksa hämtat ut mitt nya kontokort för det Österrikiska kontot. Det kändes lite roligt faktist! :D Det som jag ytterligare har att göra denna dag är att ga pa sprakkurs 19.30. Är inte alls peppad till det, för behöver dessutom plugga till testet som vi kommer att ha pa inskolningen pa torsdag. Ca. 40 sidor tysk text. Inte det lättaste för mig. Det kommer dock att ga bra, har bestämt mig för det! Ser fram emot att fa börja jobba! :)
Imorgon ska jag ocksa träffa farmor som kommer att ta med mig och inhandla det jag behöver till jobbet. Lite kläder och sa.
Det kommer att vara fullspäckat framöver, sa far planera in joggingturer däremellan sa ofta jag kan helt enkelt. Längtar ocksa tills jag far lite pengar äntligen, sa att man kan vara social med sina kompisar här. Kan inte ens ringa till dem. Det suger lite.. Men, det kommer det ocksa :) *tänka positivt, tänka positivt*

Nu har varkänslorna verkligen kickat igang inom mig! Det är ungefär en känsla av att allt runt omkring en föds pa nytt och att allt är mycket gladare. Det smittar av sig, och själv känns det som att man blir ännu mer kär än vad man redan är, bara av detta! :D
Träningenlusten far ocksa en extra energikick när jag joggar genom Prater och överallt omkring en är det fullt av andra hurtiga människor som utnyttjar den friska luften istället för att svettas pa ett gym, mor/farföräldrar som gar med barnbarnen i barnvagnen, lekande barn i lekparkerna, människor som tränar sina hundar pa det stora gräsplanerna, och det bästa av allt, alla (ny)kära par som gar hand i hand och stannar emellanat bara för att pussas!
Varen är verkligen underbar!
Dessutom har jag, sen i mandags, redan kunnat börja använda min efterlängtade skinnjacka. Idag, efter att ha varit pa Naschmarkt/Flohmarkt med kusinerna, unnade jag mig äevn en glass och satt i gassande sol med öppen jacka. Lovely!

Nu ska jag däremot ta tag i att läsa igenom 46 sidor tysk text för inskolningen nästa torsdag, da vi även kommer att ha ett litet test. Imorgon aker jag ut till Neuwaldegg i Wienerwald, till 17de distriktet, där psykologen har sin andra mottagning. Tar med min träningsskorna för att efterat se vad den delen av Wien har att erbjuda!

Jag hoppas att jag kunde förmedla lite varkänslor till kalla Sverige nu i alla fall! ;)

Nu, äntligen, fick jag bara en sadan lust med att skriva här igen! En lang paus har det varit. Jag har dock behövt det. Istället har jag skrivit av mig i en egen dagbok, bara för mig, för hand, mina alldeles egna tankar och funderingar.

Jag började med att ligga inne, deppa. Jobba robotiskt (eget ord?) hos farbror. Tröstat alldeles för mycket. Fick ett virus och lag sjuk i tva veckor, och tappade därmed antagligen det mesta av tröstätandet. Jag blev innatvänd. Berättade inte sa mycket.. Jag grät, vissa dagar bara lite, andra dagar i ren panik sa att det kändes som att luften i en skulle ta slut. Antingen i min egna ensamhet, eller i en värmande famn. Jag ville bara hem till tryggheten igen! Den försvann här för ett tag.


Nu har jag en ny adress, ett eget rum, där jag äntligen kan hänga upp mina kläder fran resväskan i en garderob. Jag sover länge och mycket, för att jag känner att jag behöver det. Egentligen sover jag inte bort dagarna, som det kanske later som, utan lägger mig tidigt istället. (Det kan jag tacka min kära faster för, som fick ordning pa min dygnrytm.)
Jag har börjat att ga hos en svensktalande psykolog, vilket känns otroligt bra! Däremot vet jag nu att de dagarna jag gar dit, bör jag inte planera in nagot annat efterat samma dag. Det är otroligt krävande känslomässigt just nu i början att ga dit. Det känns som att min insida har gatt igenom en biltvätt efterat, ungefär.
Jag har ocksa börjat att fa tillbaka träningslusten. Otroligt skönt! Eftersom att jag vet hur bra jag madde innan när jag tränade som mest, sa är även det väldigt viktigt för mig att halla igang med just nu. En löprunda igenom t ex Prater Hauptalle, är för mig nu det allra bästa sättet att rensa huvudet pa. Om jag känner att jag inte alls vill rensa igenom alla tankar jag har, utan att bara tänka pa vad jag gör, hur jag ska springa, sa kan jag göra det ocksa. Det kanske later konstigt, men att tänka pa hur snabbt jag ska springa och halla den takten, hur jag ska andas, hur mycket jag ska spänna magmusklerna medans jag springer, halla mig fokuserad, det är ocksa hjärnjympa! En jäkligt bra sadan ocksa. 


Fastän jag inte vet vad jag exakt vill göra när jag kommer hem, var jag kommer att bo och göra i höst, sa försöker jag först och främst att koncentrera mig pa att komma upp igen, pa mina egna ben. Känna mig stark. Känna att jag kan ha tillit till andra människor runt omkring mig. Känna att jag gör nytta. Känna att jag faktist ocksa kan klara mig själv, ta hand om mig själv, tjäna mina egna pengar.
Sadanna saker jag lätt tvivlar pa när det svackar.

Jag har sakta men säkert försökt att varje dag ta mig upp pa mina tva rangliga ben igen. Det har varit tungt. Det är fortfarande tungt emellanat. Vissa dagar känns det som att jag väger 300kg, vissa dagar väger jag bara som en fjäder. Ni märker ju, det är ju bara psykiskt. Däremot är det viktigt att jag tar det psykiska pa allvar, utan att förtränga nagot, utan att bearbeta pa bästa/mitt sätt.

Jag känner nu i alla fall att jag börjar att bygga upp mal. För nu, den här tiden som är kvar. Mal för mig själv, var jag vill komma med mig själv, psykiskt och fysiskt. Mal för sommaren och för framtiden. De malen haller jag däremot för mig själv, för nu.

Den 17de, nästa vecka, ska jag pa inskolning hos Mise en Place (franskt uttal) där jag kommer att jobba för resten av tiden här. Bara det hjälper mig otroligt mycket att komma upp! Det känns sa himla bra!
Idag fick jag ocksa ett svar fran en sommarjobbsansökning, där jag dessutom är allra mest intresserad av att jobba. Däremot vet vi inte än hur vi ska lösa det med intervjun, eftersom att jag inte kan flyga hem innan sista maj. Med dagens teknik maste det ända ga att lösa pa nagot bra sätt!


Den här dagen är en sadan dag jag känner mig lätt som en fjäder! Varen är paväg, +graderna stiger, solen skiner dagligen.
Om solen inte skiner nagon dag, försöker jag att hitta nagot som gör att det känns som att den gör det i alla fall. Med nästan daglig kontakt med en underbart speciell människa, gör den här tiden inte sa svar trots allt.
83 dagar!