8/3 - Paväg uppat!
Nu, äntligen, fick jag bara en sadan lust med att skriva här igen! En lang paus har det varit. Jag har dock behövt det. Istället har jag skrivit av mig i en egen dagbok, bara för mig, för hand, mina alldeles egna tankar och funderingar.
Jag började med att ligga inne, deppa. Jobba robotiskt (eget ord?) hos farbror. Tröstat alldeles för mycket. Fick ett virus och lag sjuk i tva veckor, och tappade därmed antagligen det mesta av tröstätandet. Jag blev innatvänd. Berättade inte sa mycket.. Jag grät, vissa dagar bara lite, andra dagar i ren panik sa att det kändes som att luften i en skulle ta slut. Antingen i min egna ensamhet, eller i en värmande famn. Jag ville bara hem till tryggheten igen! Den försvann här för ett tag.
Nu har jag en ny adress, ett eget rum, där jag äntligen kan hänga upp mina kläder fran resväskan i en garderob. Jag sover länge och mycket, för att jag känner att jag behöver det. Egentligen sover jag inte bort dagarna, som det kanske later som, utan lägger mig tidigt istället. (Det kan jag tacka min kära faster för, som fick ordning pa min dygnrytm.)
Jag har börjat att ga hos en svensktalande psykolog, vilket känns otroligt bra! Däremot vet jag nu att de dagarna jag gar dit, bör jag inte planera in nagot annat efterat samma dag. Det är otroligt krävande känslomässigt just nu i början att ga dit. Det känns som att min insida har gatt igenom en biltvätt efterat, ungefär.
Jag har ocksa börjat att fa tillbaka träningslusten. Otroligt skönt! Eftersom att jag vet hur bra jag madde innan när jag tränade som mest, sa är även det väldigt viktigt för mig att halla igang med just nu. En löprunda igenom t ex Prater Hauptalle, är för mig nu det allra bästa sättet att rensa huvudet pa. Om jag känner att jag inte alls vill rensa igenom alla tankar jag har, utan att bara tänka pa vad jag gör, hur jag ska springa, sa kan jag göra det ocksa. Det kanske later konstigt, men att tänka pa hur snabbt jag ska springa och halla den takten, hur jag ska andas, hur mycket jag ska spänna magmusklerna medans jag springer, halla mig fokuserad, det är ocksa hjärnjympa! En jäkligt bra sadan ocksa.
Fastän jag inte vet vad jag exakt vill göra när jag kommer hem, var jag kommer att bo och göra i höst, sa försöker jag först och främst att koncentrera mig pa att komma upp igen, pa mina egna ben. Känna mig stark. Känna att jag kan ha tillit till andra människor runt omkring mig. Känna att jag gör nytta. Känna att jag faktist ocksa kan klara mig själv, ta hand om mig själv, tjäna mina egna pengar.
Sadanna saker jag lätt tvivlar pa när det svackar.
Jag har sakta men säkert försökt att varje dag ta mig upp pa mina tva rangliga ben igen. Det har varit tungt. Det är fortfarande tungt emellanat. Vissa dagar känns det som att jag väger 300kg, vissa dagar väger jag bara som en fjäder. Ni märker ju, det är ju bara psykiskt. Däremot är det viktigt att jag tar det psykiska pa allvar, utan att förtränga nagot, utan att bearbeta pa bästa/mitt sätt.
Jag känner nu i alla fall att jag börjar att bygga upp mal. För nu, den här tiden som är kvar. Mal för mig själv, var jag vill komma med mig själv, psykiskt och fysiskt. Mal för sommaren och för framtiden. De malen haller jag däremot för mig själv, för nu.
Den 17de, nästa vecka, ska jag pa inskolning hos Mise en Place (franskt uttal) där jag kommer att jobba för resten av tiden här. Bara det hjälper mig otroligt mycket att komma upp! Det känns sa himla bra!
Idag fick jag ocksa ett svar fran en sommarjobbsansökning, där jag dessutom är allra mest intresserad av att jobba. Däremot vet vi inte än hur vi ska lösa det med intervjun, eftersom att jag inte kan flyga hem innan sista maj. Med dagens teknik maste det ända ga att lösa pa nagot bra sätt!
Den här dagen är en sadan dag jag känner mig lätt som en fjäder! Varen är paväg, +graderna stiger, solen skiner dagligen.
Om solen inte skiner nagon dag, försöker jag att hitta nagot som gör att det känns som att den gör det i alla fall. Med nästan daglig kontakt med en underbart speciell människa, gör den här tiden inte sa svar trots allt.
83 dagar!
Jag började med att ligga inne, deppa. Jobba robotiskt (eget ord?) hos farbror. Tröstat alldeles för mycket. Fick ett virus och lag sjuk i tva veckor, och tappade därmed antagligen det mesta av tröstätandet. Jag blev innatvänd. Berättade inte sa mycket.. Jag grät, vissa dagar bara lite, andra dagar i ren panik sa att det kändes som att luften i en skulle ta slut. Antingen i min egna ensamhet, eller i en värmande famn. Jag ville bara hem till tryggheten igen! Den försvann här för ett tag.
Nu har jag en ny adress, ett eget rum, där jag äntligen kan hänga upp mina kläder fran resväskan i en garderob. Jag sover länge och mycket, för att jag känner att jag behöver det. Egentligen sover jag inte bort dagarna, som det kanske later som, utan lägger mig tidigt istället. (Det kan jag tacka min kära faster för, som fick ordning pa min dygnrytm.)
Jag har börjat att ga hos en svensktalande psykolog, vilket känns otroligt bra! Däremot vet jag nu att de dagarna jag gar dit, bör jag inte planera in nagot annat efterat samma dag. Det är otroligt krävande känslomässigt just nu i början att ga dit. Det känns som att min insida har gatt igenom en biltvätt efterat, ungefär.
Jag har ocksa börjat att fa tillbaka träningslusten. Otroligt skönt! Eftersom att jag vet hur bra jag madde innan när jag tränade som mest, sa är även det väldigt viktigt för mig att halla igang med just nu. En löprunda igenom t ex Prater Hauptalle, är för mig nu det allra bästa sättet att rensa huvudet pa. Om jag känner att jag inte alls vill rensa igenom alla tankar jag har, utan att bara tänka pa vad jag gör, hur jag ska springa, sa kan jag göra det ocksa. Det kanske later konstigt, men att tänka pa hur snabbt jag ska springa och halla den takten, hur jag ska andas, hur mycket jag ska spänna magmusklerna medans jag springer, halla mig fokuserad, det är ocksa hjärnjympa! En jäkligt bra sadan ocksa.
Fastän jag inte vet vad jag exakt vill göra när jag kommer hem, var jag kommer att bo och göra i höst, sa försöker jag först och främst att koncentrera mig pa att komma upp igen, pa mina egna ben. Känna mig stark. Känna att jag kan ha tillit till andra människor runt omkring mig. Känna att jag gör nytta. Känna att jag faktist ocksa kan klara mig själv, ta hand om mig själv, tjäna mina egna pengar.
Sadanna saker jag lätt tvivlar pa när det svackar.
Jag har sakta men säkert försökt att varje dag ta mig upp pa mina tva rangliga ben igen. Det har varit tungt. Det är fortfarande tungt emellanat. Vissa dagar känns det som att jag väger 300kg, vissa dagar väger jag bara som en fjäder. Ni märker ju, det är ju bara psykiskt. Däremot är det viktigt att jag tar det psykiska pa allvar, utan att förtränga nagot, utan att bearbeta pa bästa/mitt sätt.
Jag känner nu i alla fall att jag börjar att bygga upp mal. För nu, den här tiden som är kvar. Mal för mig själv, var jag vill komma med mig själv, psykiskt och fysiskt. Mal för sommaren och för framtiden. De malen haller jag däremot för mig själv, för nu.
Den 17de, nästa vecka, ska jag pa inskolning hos Mise en Place (franskt uttal) där jag kommer att jobba för resten av tiden här. Bara det hjälper mig otroligt mycket att komma upp! Det känns sa himla bra!
Idag fick jag ocksa ett svar fran en sommarjobbsansökning, där jag dessutom är allra mest intresserad av att jobba. Däremot vet vi inte än hur vi ska lösa det med intervjun, eftersom att jag inte kan flyga hem innan sista maj. Med dagens teknik maste det ända ga att lösa pa nagot bra sätt!
Den här dagen är en sadan dag jag känner mig lätt som en fjäder! Varen är paväg, +graderna stiger, solen skiner dagligen.
Om solen inte skiner nagon dag, försöker jag att hitta nagot som gör att det känns som att den gör det i alla fall. Med nästan daglig kontakt med en underbart speciell människa, gör den här tiden inte sa svar trots allt.
83 dagar!
♥ Sabina
Kommentarer
Trackback
