sabinasusanna

..sa har jag nu tagit bort hela historian fran bloggen, för mig egna skull. Om detta nu skulle bli en polissak, kan det förstöra en utredning om det ligger ute pa internet.
Jag tänkte ju inte efter saklart, eftersom att bloggen är ett sätt för mig att skriva av mig pa, och för att mina närmaste ska fa reda pa vad jag är med om nu när jag är i ett annat land. Däremot ser jag ju hur manga det är som läser det hela, och det är lite fler än vad jag kallar mina närmaste..

Hur som helst sa är saken fortfarande inte polisanmäld här än, men jag och farbror kommer att ga till hans advokat som kan ge oss rad om vad vi kan göra härnäst.
Den värsta känslan är att jag befarar att det inte är till nagon nytta att polisanmäla det här, att de inte skulle ga vidare med det. Försöka maste jag göra dock. Eftersom jag vet att jag inte var den sista som blev utsatt sa att säga, sa vill jag ju saklart i alla fall försöka att kunna hjälpa sa manga som möjligt.
Det här kan bli stort, riktigt stort, och jag behöver all kraft jag kan för att ta mig igenom det isafall. Just nu känner jag bara att jag vill hem, och speciellt krypa upp i en viss famn och känna tryggheten som jag bara gör med honom!
Samtidigt vet jag att jag inte har nagot hemma i Sverige heller, och egentligen ville jag ju stanna här till slutet pa maj, som min plan var.
Det jag känner är ju faktist att jag fortfarande mar daligt över det som hände, jag kan inte hjälpa det, och här känns det inte heller som att jag kan bearbeta det pa ett bra sätt. Jag maste bara köra vidare liksom.
Far ta det när jag kommer hem isafall.

Jag maste hitta kraft.
Jag maste hitta motivation.

Jag klarar det här!