sabinasusanna

Indeed! Efter att ha sovit till i alla fall 8/halv 9 pa helgen, och sedan stiga upp kl kvart i 7, är en himla skillnad. Speciellt när det är full rulle hela dagen, som jag nämnde innan.
Fastän det är krävande att ta hand om barn som skriker och grater väldigt ofta för minsta lilla, sa älskar jag detta fortfarande! Nu i alla fall. Nej men faktiskt sa tror jag att jag kommer att fortsätta att göra det ocksa, för jag tänker lite längre nu. Tänk hur mycket jag lär mig av detta, vilket erfarenhet det är! Bade att jag blir mer självständig och blir bättre pa att ta ansvar, vilket jag ärligt talat behöver lite mer av. Jag far ju ocksa en inblick i hur an vardag med sma barn ser ut, som man kanske inte riktigt far pa samma sätt hos vänner med barn. Där är det mestadels gulligull, och sa "lämnar man över" barnet till modern när han/hon skriker. Här tar jag hand om allt det, allt i en vardag med en liten unge, helt själv. För det klappar jag mig själv pa axeln!

Idag har det alltsa redan gatt en vecka fran att jag kom hit, och det känns ärligt talat som att jag har varit här längre. Jag har redan fatt träffa sa mycket människor (som är sa snälla allihopa!), det känns som att jag redan har lärt mig hur tjejorna fungerar, vad man ska göra och inte göra, men framför allt ser jag redan en förändrig i mig själv. Jag är sa lyckligt lottad över att fa vara här! Tror att det är väldigt fa som verkligen förstar hur viktigt den här resan i mitt liv är för mig.
Men, nog om mig.
Idag. Idag var nog den mest talamodskrävande dagen hittils. (Jag maste bara först buga mig för er som har barn som har/har haft kolik!) Efter att jag hade tagit hand om Franzi som jag skulle, Lilli kom hem, och senare likasa Peter och Ines, sa at vi där även Opa Franz (morfar) var med. Att väldigt ofta paminna att man ska använda sina bestick och inte händerna när man äter, att plocka upp nappen/Affa/mat fran golvet, osv osv, det klarar jag väldigt bra. Det tycker jag bara är kul, kan man nog säga, för de är alltid sa söta och gör sa roliga miner da ocksa. Haha ;)
Men, när Ines och jag senare akte iväg en stund för att handla (da jag ocksa fick testa att köra deras bil), sa satt Franzi i sin barnstol i baksätet. Ines skulle in pa ett par olika äffärer i all hast, och de tva sista stoppen var näst intill olidliga för mig. Jag och lillan satt nämligen kvar och väntade i bilen, hon var trött, och skrek ocksa nagot sa fruktansvärt högt/gällt sa att jag aldrig har hört nagot liknande, för att Ines plötligt gick iväg för en liten stund. Jag med mina känsliga öron, förstökte med allt för att lugna ner henne. Kameran, mobilen, "Hallo", föklarade att Ines inte har lämnat oss, utan att hon alldeles strax kommer tillbaka. Hon skrek. När jag gav upp satt jag och höll för öronen tills Ines kom.

Jag vet självklart att detta med största sannolikhet kommer att inträffa fler ganger, men ville bara dela med mig av dagens lilla prövning. Jag fick tänka där hela tiden pa att vara lugn i alla fall och inte vara pa nagot sätt vara aggresiv. För är det nagot jag har lärt mig fran min egna barndom, sa är det att sadanna saker aldrig hjälper, i varje fall inte i längden. Man förlorar bara förtroendet för den andra pa det viset. Det spelar ingen roll om det är en gang eller flera egentligen. Det sätter sig kvar.


Kände nu en liten hint av allvarlighet i det här inlägget, men i det här fallet kändes det viktigt. För mig var det en riktigt nyttig prövning idag som jag tycker att jag klarade bra.

Alarmet star pa 06.45 imorgon.
God natt!