Dag 73 - En (stor) erfarenhet rikare...
Hrm... Hur ska jag egentligen börja det här inlägget...
Okej, kan börja med att meddela, sa att jag har det gjort, att jag inte kommer att stanna här nästa period. I alla fall inte hos denna familj.
Jag och Ines pratade nu pa eftermiddagen, och medans jag inte kunde halla tillbaka tararna sa pratade hon pa om hur lite hon tyckte att jag gjorde här. Först trodde jag nästan att hon skämtade när hon sa det.. Vissa saker kan jag första henne att hon irriterade sig pa, men att jag hela tiden gjorde för lite.(?!!!!) Jag är ingen duracellkanin heller! Hur mycket som helst klarar inte en människa. Helt ärligt sa har jag kännt mig helt upp och ner fr.o.m ett par veckor sedan, och det har jag ocksa berättat för henne. Kan man inte har lite förstaelse när man har gjort slut med sin pojkvän?!! Tydligen inte..
Att jag har gjort för lite här later i varje fall fortfarande som ett skämt i mina öron. Varenda dag (förutom vissa helger) har jag (medans jag har passat Franzi) plockat undan efter alla efter frukosten, röjt in och ut diskmaskinen, städat mm. mm. (Under den tiden har jag även lekt med Franzi och gatt ca en timmes promenad med vagnen + hämtat Lilli fran skolbussen.) Varenda dag maste jag flera ganger om plocka/torka upp efter barnen. Jag har även ett flertal ganger frivilligt strykit hela deras tvätt!
Men, tydligen hade jag da för lite ork och var för trött hela tiden, hade för ofta ont i magen/huvudet. Säger nu att det inte är sa awkfjlkfjhghdjdka2ß9 konstigt!!
Nej usch. Först var jag ledsen, men nu blir jag bara arg..
Pratade efterat med mamma i nästan tva timmar, det hjälper alltid att lugna nerverna.. Langtar sa tills hon hämtar upp mig pa arlanda nästa vecka!! 9 dagar maste jag bara halla ut..
Det jag inte har berättat här tidigare är ocksa att denna familjesituation är fruktansvärt lik min som liten. (Ni som vet, vet vad som hände sedan..) Jag har nu statt som askadare hela tiden, utan att ha kunnat göra nagot.
Alltsa denna situation jag pratar om vet manga, men annars har jag skivit lite av det i nagot inlägg i kategorin Familjen.
Kanske är det alldeles för personligt, eller rent utav taskigt att skriva sahär mycket om denna familj här. Men för att vara helt ärlig sa är det inte stora delar av mig som bryr mig om det just nu.
Det är ocksa inte sa konstigt att jag hade ont i magen oftare än vanligt, för när jag inte mar bra eller inte trivs med det jag gör, sa far jag det. Det var exakt sa när jag gick i skolan.
Har fatt ännu ett bevis nu, som jag upplevt själv denna gang, pa att au-pair jobbet innebär verkligen langt ifran bara att ta hand om barnen. Säger bara det..
Som mamma sa; Det börjar som en smekmanad, och sedan kommer allvaret..
Men, vad ska man säga... Tva och en halv manader rikare av en nyttig erfarenhet. Eller nyttig kommer jag väl att se den lite senare. För just nu har det bara varit barndomsupprivande och ledsamt. Fina och roliga stunder ocksa saklart, men da med barnen, men i det stora hela: tummen ner!
Däremot, all kärlek till barnen som jag har fatt sadan fin kontakt med! T ex som idag, precis när jag och Ines pratade, sa kom Lilli och hoppade upp i knät pa mig och somnade.. Mitt hjärta smälter varenda gang. Vad jag älskar dem!
Det finns sa mycket mer att berätta om denna konstiga situation och varför, men orkar inte det just nu.
Nu är fragan, vad gör jag härnäst?
Jag har ju flygbiljetten tillbaka till Wien den 10de januari, men om jag ska ta den och söka ett annat jobb här och ända stanna här tiden ut, eller om jag ska bo hos mamma den sista tiden och söka jobb i falun, det är fragan..
Jag testar med att söka pa bada ställerna nu, och sa far jag se vart jag hamnar...
Maste ocksa flika in att det jobbigaste av allt kommer att vara att aka ifran min fina familj i Wien. Jag har verkligen kommit närmare dem nu under den här tiden, och man märker da hur mycket man behöver dem, även dem ocksa! Framför allt älskade faster Elisabeth, farmor och farfar.
Vad som än händer nu senare, har jag bestämt mig för att hälsa pa i Wien oftare. Det är en dyrbar relation man har med alla släktingar. Kom ihag det!
Det far räcka för nu.
Okej, kan börja med att meddela, sa att jag har det gjort, att jag inte kommer att stanna här nästa period. I alla fall inte hos denna familj.
Jag och Ines pratade nu pa eftermiddagen, och medans jag inte kunde halla tillbaka tararna sa pratade hon pa om hur lite hon tyckte att jag gjorde här. Först trodde jag nästan att hon skämtade när hon sa det.. Vissa saker kan jag första henne att hon irriterade sig pa, men att jag hela tiden gjorde för lite.(?!!!!) Jag är ingen duracellkanin heller! Hur mycket som helst klarar inte en människa. Helt ärligt sa har jag kännt mig helt upp och ner fr.o.m ett par veckor sedan, och det har jag ocksa berättat för henne. Kan man inte har lite förstaelse när man har gjort slut med sin pojkvän?!! Tydligen inte..
Att jag har gjort för lite här later i varje fall fortfarande som ett skämt i mina öron. Varenda dag (förutom vissa helger) har jag (medans jag har passat Franzi) plockat undan efter alla efter frukosten, röjt in och ut diskmaskinen, städat mm. mm. (Under den tiden har jag även lekt med Franzi och gatt ca en timmes promenad med vagnen + hämtat Lilli fran skolbussen.) Varenda dag maste jag flera ganger om plocka/torka upp efter barnen. Jag har även ett flertal ganger frivilligt strykit hela deras tvätt!
Men, tydligen hade jag da för lite ork och var för trött hela tiden, hade för ofta ont i magen/huvudet. Säger nu att det inte är sa awkfjlkfjhghdjdka2ß9 konstigt!!
Nej usch. Först var jag ledsen, men nu blir jag bara arg..
Pratade efterat med mamma i nästan tva timmar, det hjälper alltid att lugna nerverna.. Langtar sa tills hon hämtar upp mig pa arlanda nästa vecka!! 9 dagar maste jag bara halla ut..
Det jag inte har berättat här tidigare är ocksa att denna familjesituation är fruktansvärt lik min som liten. (Ni som vet, vet vad som hände sedan..) Jag har nu statt som askadare hela tiden, utan att ha kunnat göra nagot.
Alltsa denna situation jag pratar om vet manga, men annars har jag skivit lite av det i nagot inlägg i kategorin Familjen.
Kanske är det alldeles för personligt, eller rent utav taskigt att skriva sahär mycket om denna familj här. Men för att vara helt ärlig sa är det inte stora delar av mig som bryr mig om det just nu.
Det är ocksa inte sa konstigt att jag hade ont i magen oftare än vanligt, för när jag inte mar bra eller inte trivs med det jag gör, sa far jag det. Det var exakt sa när jag gick i skolan.
Har fatt ännu ett bevis nu, som jag upplevt själv denna gang, pa att au-pair jobbet innebär verkligen langt ifran bara att ta hand om barnen. Säger bara det..
Som mamma sa; Det börjar som en smekmanad, och sedan kommer allvaret..
Men, vad ska man säga... Tva och en halv manader rikare av en nyttig erfarenhet. Eller nyttig kommer jag väl att se den lite senare. För just nu har det bara varit barndomsupprivande och ledsamt. Fina och roliga stunder ocksa saklart, men da med barnen, men i det stora hela: tummen ner!
Däremot, all kärlek till barnen som jag har fatt sadan fin kontakt med! T ex som idag, precis när jag och Ines pratade, sa kom Lilli och hoppade upp i knät pa mig och somnade.. Mitt hjärta smälter varenda gang. Vad jag älskar dem!
Det finns sa mycket mer att berätta om denna konstiga situation och varför, men orkar inte det just nu.
Nu är fragan, vad gör jag härnäst?
Jag har ju flygbiljetten tillbaka till Wien den 10de januari, men om jag ska ta den och söka ett annat jobb här och ända stanna här tiden ut, eller om jag ska bo hos mamma den sista tiden och söka jobb i falun, det är fragan..
Jag testar med att söka pa bada ställerna nu, och sa far jag se vart jag hamnar...
Maste ocksa flika in att det jobbigaste av allt kommer att vara att aka ifran min fina familj i Wien. Jag har verkligen kommit närmare dem nu under den här tiden, och man märker da hur mycket man behöver dem, även dem ocksa! Framför allt älskade faster Elisabeth, farmor och farfar.
Vad som än händer nu senare, har jag bestämt mig för att hälsa pa i Wien oftare. Det är en dyrbar relation man har med alla släktingar. Kom ihag det!
Det far räcka för nu.
♥ Sabina
Kommentarer
Trackback
