sabinasusanna

Hejsan allihopa!
Mitt internet la ner igår kväll (och krånglar till och från fortfarande) så kunde inte skriva något efter baket. Men jag stod till halv 1 och skulle diska allt också, så var så himlans trött då ändå så kanske var lika bra.
Vi sålde lite idag i alla fall men åkte hemåt till mig efter ett tag och kollade på film och åt lite av det som blev över.
Här har ni det riiktigt goda resultatet:

♥!

---

Jag har enbart degat hela kvällen och legat i sängen och kollat på diverse program på tv. 
Har också precis ätit en av mina alla supergoda sallader.
Denna gång innehöll den:
1 påse blandat sallad (sommarmix)
ca. 1/3 gurka
1/2 paprika
Tärnad Edamer ost
Ett par/tre strimlade soltorkade tomater inlagda i olja och pesto
Två tärnade avokados
Lite extra olivolja

Krispig men även krämig. Mums!
Man tager det man haver hemma helt enkelt. Blir alltid lite olika varenda gång :)


Denna kväll tänkte jag gå ut på en långpromenad också, men hade så sjukt ont i huvudet och var jätte trött. (Jag vet att man blir piggare av frisk luft mamma :), men orkade bara inte idag.) Istället låg jag och tänkte för mycket efter att Ida och Johanna hade åkt, igen, så pratade länge med mamma i telefon då. Humöret är lite bättre nu än innan, nu är jag bara ruskigt trött istället så ska lägga mig snart..
Men emellanåt kan jag bara inte slå bort tankarna angående pappa och även min äldsta bror som jag inte innan har berättat så mycket ingående om. Också en något sorglig situation där..
För att börja med pappa så kan jag ju berätta att det inte har ändrats någonting sedan det senaste inlägget om honom, där jag berättade ganska långt och ingående om situationen just nu. Ändå tar det fortfarande upp alldeles för mycket tankeverksamhet och koncentration. Det stör mig något alldeles fruktansvärt! Jag vill ju inte bry mig, han är inte värd det. Jag vill bara kunna strunta i honom och låta han leva sitt patetiska liv där han bara sätter sig emot oss och bara jävlas.. Hatar honom. Vet inte hur många gånger jag har sagt det de senaste åren om honom, men faktist tror jag att det är ganska så sant. Känner liksom inga som helst känslor för honom. Och hur skulle man kunna göra det för en person som inte var närvarande när jag och mina syskon var små alls. Visst gjorde vi vissa utflykter med bl a kanot osv, men det var så sällan så att det sämre stunderna tog över. Det värsta var att han inte ens var närvarande fastän han var hemma, för att han var så inne i hans jobb/företag hela tiden..
Då jag känner att jag bryr mig om detta är ändå för att man (dumt nog) har förhoppningen att det någongång någonstans ska dyka upp i hans huvud att han har gjort fel och faktist från hjärtat be om förlåtelse och faktist ändra sitt beteende. Men det kommer inte att hända. Inte min pappa. Han är alldeles för stolt, eller något liknande skit, för det.
Okej att han är uppväxt i en helt annan kultur med en helt annan uppfostring än vad faktist är ok. (Han är uppvuxen i Wien, Österrike för de som inte visste, och kom till Sverige när han var 22 år.) Det förekom barnaga då han växte upp, vilket han tog med sig till oss därifrån. Den här allmänt instängda personligheten då han har så himla svårt att dela med sig av vad det han känner kommer ju också därifrån.
Jag har tänkt en hel del på det där och hans bakgrund, och även om jag är så upprörd och förbannad på honom att han ens har mage att hålla på som han gör, så förstår jag nu att han helt enkelt inte vet bättre. Sorgligt nog. För det rimliga för mig är ändå att man lär sig av sådana saker ifall ens föräldrar han slagit en som liten, att man inte för det vidare. Eller om man inte har fått mycket kärlek överhuvudtaget som liten, att man är extra noga med det till sina egna barn sedan. Men sorgligt nog är han nog inte kapabel till sådant.

Då jag tänker på honom och situationen som mest i alla fall är när jag ser kompisar som har världens bästa pappa som bara älskar att ta sig tid för sina barn, 5-åringar som tonåringar. Som är glada och på riktigt är närvarande när de kommer hem från deras jobb och pussar sin fru kärleksfullt osv. När har jag sett sådant själv hemma liksom? Inget jag har lagt på minnet i alla fall. Har det ens hänt mamma? Påminn mig gärna isåfall. 

Okej att jag inte själv har barn än så jag har verkligen ingen aning om vilken förälder jag skulle bli, och jag har då hört att det ofta inte blir som man har tänkt sig. Det tror jag på, men en sak är säkert som jag är väldigt beslutsam över, att jag älskar barn redan nu och tänk sen när det blir ens egna. Obeskrivligt! Jag ser ju bara på mina kära vänner som har deras egna nu hur det har förändrat dem. Jag då aldrig kunna röra något barn på ett totalt oaccepterat sett, så jag förstår inte hur så många ändå tänker..
Jaja, nu kom jag lite utanför vad detta egentligen handlade om, men om man skulle knyta ihop min pappa-situation med ett ord så är det bannemig riktigt sorgligt.

Nu över till min äldsta bror Kristian. Jag förstår bara inte vad som har hänt där!
Förra året så började han plugga Nanoteknik med Japansk inriktning på KTH i Stockholm, så han köpte en lägenhet i Jakobsberg och flyttade dit i Augusti. Däremot blev han tillsammans med en jätte trevlig tjej i Juli, som jag har träffat 1 gång.
På julaftonsmorgonen gick han ner på knä och friade till henne.
På mammas födelsedag den 2a februari ringde han och berättade att Kimberly var gravid.
Nu har han hoppat av KTH på obestämd tid för att vara hemma när lillen kommer, så just nu jobbar han kvar på det jobbet han hade innan han började plugga.
Kimberly har bott länge hos sin mormor i Gävle/Sandviken trakten, så nu ska de köpa hus där också. Vet inte alls riktigt hur det går med allt för dem för nu är det så att vi knappt alls pratar längre.
Jag och Kristian har varit hur tajta som helst förut, och visst förstår jag att det inte kan vara så längre att man delar precis allt med varandra osv. Men det skadar bannemig inte att ringa någongång för att bara höra hur det är med familjen, men tydligen har han skaffat en ny familj nu, så då måste man välja bort den "gamla" eller?
Jag blir verkligen uppriktigt ledsen när jag tänker på det här, för vad har vi gjort för att förtjäna den här behandlingen? Saker som kanske pappa gjorde mot honom när vi var små, det var han som gjorde. Då vi gjorde saker som Kristian fick ta skiten för för att han var äldst, det var bannemig pappa som gjorde det valet. Ingen kunde ju säga emot honom, så vad skulle vi eller mamma göra (om hon såg)?
Eller alltså, detta är egentligen spekulationer på varför möjligen Kristian fryser ut oss så totalt, som jag egentligen inte kanske borde fördjupa mig i så överdrivet.

Jag kan i alla fall berätta en dröm jag hade om honom härom dagen.

Jag hade kommit överens med honom att jag skulle hälsa på i deras hus i Gävle bara över dagen. Det var sommar men ändå ganska gråmulet. Jag var nervös hela vägen dit då jag bara satt själv och tänkte i bilen på vad jag skulle säga till honom eller om det skulle kännas konstigt på något vis, eftersom att det ändå var ett halvår innan vi träffades sist. Efter lite instruktioner så hittade jag tillslut dit, och jag märkte tydligt i telefonen att han lät väldigt trött och sliten. När jag väl svängde in på gården så öppnade Kimberly dörren som då hade fått en väldigt stor mage. Ut sprang också deras två hundar. Men det som chockade mig mest var när jag såg Kristian komma ut, och jag brast i gråt med desamma. Han hade väldigt tydligt blivit smalare, tanig, och hade mörka ringar under ögonen. Jag kramade bara om honom väldigt hårt och kände på riktigt hur mycket jag hade saknat dom kramarna.. 

Drömmen kändes alldeles för verklig.




♥