Mycket snurrar i mitt huvud.
Förhimla längesedan jag skrev här nu. Har inte orkat helt enkelt med allt annat man har att tänka på och så mycket som man far runt hit och dit.
Har i alla fall hunnit med att åka till Öland med mamma, syster och bror i en vecka, och även varit i Övik igen i åtta dagar denna gång. Kom hem igår därifrån, och saknar redan min underbart fina pojkvän enormt mycket!
Midsommar
Men, nu är det i alla fall såhär att jag hatar att vara hemma i Falun. Trivs inte längre. Mycket beror det självklart på mig, just för att jag är extremt lat och söker inte jobb som jag borde göra. Samtidigt hatar jag verkligen att be mamma om pengar som jag måste låna av henne just nu. Det går liksom inte ihop riktigt, så lär sätta fart och göra nytta, snarast! Att säga upp lägenheten är tydligen inte ett alternativ eftersom att jag inte kan bo hos mamma, eller pappa. Det är inget jag bestämt har sagt för att jag inte trivs där eller whatever, utan hos mamma finns det helt enkelt inte plats för mig och alla mina saker för att kunna bo där. Det rummet jag bodde i innan jag fick lägenheten här är helt omrenoverat. Pappa bor dessutom upp i skogen, som är mitt barndomsställe, som är 6 km till närmaste busshållsplats.!!!! Funkar inte om man inte har bil, och han som också är borta en tredjedel av året i princip.
Har i alla fall levt fattigt den sista tiden, och har fått låna pengar som sagt. Mitt samvete klarar inte det länge till faktist. Det västa är nog faktist just nu att jag inte kan använda mobilen nu efter som att det endast finns 189 kr på kontot såg jag idag, vilket gör att jag inte kan fylla på den.. Sug.
Inte nog med det blev cykeln stulen, för andra gången(!!), nu under veckan jag var i Övik. Stod låst vid ett cykelställ vid tågstationen. Ligister.
MEN, nu kan jag inte bara sitta här och klaga på allt dåligt, för egentligen har jag det ändå bra, och har människor omkring mig som bryr sig och försöker. Det är bara så att jag verkligen måste lyfta på röven och göra nytta nu, annars förlorar jag alldeles för mycket och för många. Tror bara jag inte riktigt har insett det än, för annars hade jag redan lyft på mig.
Förstår mig inte på mig själv alltså... . Vet liksom inte vad jag ska börja med av allt.
Mamma står i pricip och skriker i mitt öra "Sööök joobb!!!", och jag kommer bara med en massa ursäkter..
Kan ingen annan säga mig hur jag egentligen fungerar!!
En positiv och rolig sak, men även ganska jobbig på ett sätt, är att jag åker iväg till Österrike nu i slutet på September för att bli au pair. Blir borta till Maj nästa år med uppehåll över jul och nyår då jag kommer hem.
Kommer såklart att sakna alla här, och speciellt David! Jag har däremot inga tvivel på att det är något vi inte kommer att klara, eftersom att man redan är ganska van vid att vara ifrån varandra.
Det kommer att bli ett riktigt spännande och nytt äventyr för mig, och familjen verkar också super trevlig. Jag har hört så många som åker hem tidigare osv, men när jag väl ger mig in i något som jag tycker är roligt och är utmanande som avslutar jag det inte bara sådär i första taget. Om inte familjen behandlar mig illa förstås.
...
Så ser det ut i mitt liv/huvud just nu i alla fall. Rörigt som attans och osäkert. Det är liksom tiden fram tills jag åker som är det lösa för mig.
Mamma sa för ett tag sedan ett par sanna ord som jag fortfarande måste kämpa för att banka in i huvudet.
"Du får ju inte bara ge upp. Du måste ju se den här tiden efter gymnasiet som ett nytt steg i livet, en utmaning." Ungefär så.
Ett stort problem jag har tror jag, är att jag ibland är rädd för att växa upp och ge mig ut i vuxenvärlden. Vill för ofta spola tillbaka tiden och vara den lilla lekfulla flickan som kan krypa ner i mammas famn när jag vill. Samtidigt brukar jag alltid vara den som älskar utmaningar och är envis. Var har kämparglöden försvunnit? Detta känns bara så annorlunda. Vilket det är, men kämpa måste jag, och kämpa ska jag.
Bilder från den senaste tiden får komma upp imorgon, då jag också ska möta upp min fina vän Maria i centrum runt två.
Natti!
♥
Har i alla fall hunnit med att åka till Öland med mamma, syster och bror i en vecka, och även varit i Övik igen i åtta dagar denna gång. Kom hem igår därifrån, och saknar redan min underbart fina pojkvän enormt mycket!
Midsommar
Men, nu är det i alla fall såhär att jag hatar att vara hemma i Falun. Trivs inte längre. Mycket beror det självklart på mig, just för att jag är extremt lat och söker inte jobb som jag borde göra. Samtidigt hatar jag verkligen att be mamma om pengar som jag måste låna av henne just nu. Det går liksom inte ihop riktigt, så lär sätta fart och göra nytta, snarast! Att säga upp lägenheten är tydligen inte ett alternativ eftersom att jag inte kan bo hos mamma, eller pappa. Det är inget jag bestämt har sagt för att jag inte trivs där eller whatever, utan hos mamma finns det helt enkelt inte plats för mig och alla mina saker för att kunna bo där. Det rummet jag bodde i innan jag fick lägenheten här är helt omrenoverat. Pappa bor dessutom upp i skogen, som är mitt barndomsställe, som är 6 km till närmaste busshållsplats.!!!! Funkar inte om man inte har bil, och han som också är borta en tredjedel av året i princip.
Har i alla fall levt fattigt den sista tiden, och har fått låna pengar som sagt. Mitt samvete klarar inte det länge till faktist. Det västa är nog faktist just nu att jag inte kan använda mobilen nu efter som att det endast finns 189 kr på kontot såg jag idag, vilket gör att jag inte kan fylla på den.. Sug.
Inte nog med det blev cykeln stulen, för andra gången(!!), nu under veckan jag var i Övik. Stod låst vid ett cykelställ vid tågstationen. Ligister.
MEN, nu kan jag inte bara sitta här och klaga på allt dåligt, för egentligen har jag det ändå bra, och har människor omkring mig som bryr sig och försöker. Det är bara så att jag verkligen måste lyfta på röven och göra nytta nu, annars förlorar jag alldeles för mycket och för många. Tror bara jag inte riktigt har insett det än, för annars hade jag redan lyft på mig.
Förstår mig inte på mig själv alltså... . Vet liksom inte vad jag ska börja med av allt.
Mamma står i pricip och skriker i mitt öra "Sööök joobb!!!", och jag kommer bara med en massa ursäkter..
Kan ingen annan säga mig hur jag egentligen fungerar!!
En positiv och rolig sak, men även ganska jobbig på ett sätt, är att jag åker iväg till Österrike nu i slutet på September för att bli au pair. Blir borta till Maj nästa år med uppehåll över jul och nyår då jag kommer hem.
Kommer såklart att sakna alla här, och speciellt David! Jag har däremot inga tvivel på att det är något vi inte kommer att klara, eftersom att man redan är ganska van vid att vara ifrån varandra.
Det kommer att bli ett riktigt spännande och nytt äventyr för mig, och familjen verkar också super trevlig. Jag har hört så många som åker hem tidigare osv, men när jag väl ger mig in i något som jag tycker är roligt och är utmanande som avslutar jag det inte bara sådär i första taget. Om inte familjen behandlar mig illa förstås.
...
Så ser det ut i mitt liv/huvud just nu i alla fall. Rörigt som attans och osäkert. Det är liksom tiden fram tills jag åker som är det lösa för mig.
Mamma sa för ett tag sedan ett par sanna ord som jag fortfarande måste kämpa för att banka in i huvudet.
"Du får ju inte bara ge upp. Du måste ju se den här tiden efter gymnasiet som ett nytt steg i livet, en utmaning." Ungefär så.
Ett stort problem jag har tror jag, är att jag ibland är rädd för att växa upp och ge mig ut i vuxenvärlden. Vill för ofta spola tillbaka tiden och vara den lilla lekfulla flickan som kan krypa ner i mammas famn när jag vill. Samtidigt brukar jag alltid vara den som älskar utmaningar och är envis. Var har kämparglöden försvunnit? Detta känns bara så annorlunda. Vilket det är, men kämpa måste jag, och kämpa ska jag.
Bilder från den senaste tiden får komma upp imorgon, då jag också ska möta upp min fina vän Maria i centrum runt två.
Natti!
♥
Kommentarer
Trackback
